Skildringar av Jämtlandstriangeln

Joggade Jämtlandstriangeln gjorde Anders Svensson och Mattias Höglin en mulen söndag i juli 2003

Den klassiska jämtlandstriangeln, 47 kilometer avverkas av flera tusen personer varje år, färdsätten växlar. Tiden det tar att avverka denna triangel varierar mellan några timmar till en vecka. Årstiderna spelar en avgörande roll för hur fort det kan gå. Vårvinterns dagsmeja som följs av minusgrader är det optimala för en hundutrustad skateåkare. Det kan ta knappt 3 timmar. Snabbaste sättet på sommaren är helt enkelt att löpa den.

Anders Svensson, en helt vanlig fjällintresserad innebandyspelare och jag, Mattias Höglin, som är en typisk periodare när det gäller träning, tog tillfället i akt en vanlig mulen söndag i juli. Då inget stod på schemat för någon av oss, kom vi på idén att jogga triangeln. Vi hade aldrig sprungit den förut eller sprungit så långt tidigare, men vandrat och på olika skidor avverkat delar och hela triangeln tidigare.

Vi startade mot Blåhammaren som vi tyckte verkade smartast (skulle vi göra det igen skulle vi nog byta håll). Den sträckan på 12 kilometer är den brantaste och stenigaste om man bortser från de första kilometrarna från Storulvån mot Sylarna. På väg mot Blåhammaren träffade vi Leif, triangelns ständige övervakare. Han följde oss hela vägen till Blåhammarens fjällstation. Leif är till det yttre en ren men har valt ett alternativt liv, han hänger aldrig med vanliga renar han umgås med alla som rör sig över fjället mellan Storulvån, Blåhammaren och Sylarna. Efter en fika på Blåhammaren styrde vi mot Sylarna 19 kilometer. Vi stannar för en snabbfika halvvägs mellan Blåhammaren och Sylarna. Vid Sylarna blir det på nytt en fika och kontroll av fötterna, de är hela men trötta, även benen börjar bli tunga. Men nu är det bara den sista sträckan kvar, 16 kilometer ner mot Storulvån. Det börjar med en lång spångad utförlöpning ned mot gamla Sylarnas vindskydd vi känner oss förvånansvärt pigga och farten blir högre. Vi resonerar att farten riskerar att trötta ut oss så vi försöker hålla nere den, ett återkommande fenomen genom hela turen, det är lätt att springa för fort. Vid Spåjme stannar vi för en fika, och kroppen protesterar, de första metrarna efter fikat är värst. Den svajiga bron över Lillulvån känns lite trixig, balansen krånglar lite, sedan kommer en utförslöpa som är ganska stening, försöker hålla koll på benen så man inte vrickar sig. Det går fort nu när man vet att man är nära målet, försöker flera gånger att öka på steget och få ett fint löpsteg men det är tungt man stapplar mest fram. Spängerna vid gamla Storulvån känns som en befrielse, de svarar bra så det känns som att studsa fram trots slitna vader och lår, det är underbart trots allt!

Det tog oss ca 8 timmar att jogga triangeln.

3 in 1 – Jämtlandstriangeln på en dag
Av Erika Christensson
Hur nära vi än har till Storulvån –en kilometer, 200 meter, 50 meter– så vill inte kroppen lyssna på mina uppmaningar att fortsätta springa. Den kräver att jag ska stanna. Nu, genast. När jag trotsar tar den i med hårdhandskarna, och ger mig nästan-kramp i ena vaden. Tur är väl då att vi redan är uppe på gårdsplanen, och jag saktar lydigt ner...

Läs hela skildringen på utsidan här.

Att vandra triangeln på en dag

Sommaren 1999 gick jag (Larsa Ajnemark) och en kompis Jämtlandstriangeln på en dag. När jag hörde om tävlingen VÉRTEX fjällmaraton som kommer att gå i sommar så tänkte jag att det kanske finns folk som är nyfikna på hur det går att vandra ca 47 km på en dag om man är en normaltränad kökschef på en fjällstation.

Vi jobbade båda två på Storulvåns Fjällstation och eftersom det var svårt att få en tredagarsledighet och vi så gärna ville vandra triangeln så bestämde vi oss för att testa att göra det på en dag. Vi gjorde det tidigt på säsongen då det fortfarande var ljust nästan hela dygnet. Planen var att käka lunch på Sylarna och middag på Blåhammaren efter vägen. Vi startade därför ganska sent från Storulvån, ca kl 9 på morgonen. Tre timmar var tidsmålet till Sylarna och tack vare den minimala packningen vi hade och träningsskor istället för kängor så gick det ungefär så snabbt att gå de 16 kilometrarna. På Sylarna åt vi god lunch och vi vilade i nästan en timme för att smälta maten lite. Sen fortsatte vi mot Blåhammaren. Detta är ju den längsta etappen och även den tyngsta. Upp och ner ett flertal gånger och 19 km varierad fjällterräng tog oss lite drygt 4 timmar att vandra. Vi sköljde av oss och satte oss till bords för att inta den välkända Blåhammarmiddan. Vi förstod väl redan innan vi satte oss att det skulle bli väldigt tungt att gå vidare efter en tre rätter lång, underbart god, middag. Mycket riktigt, när vi lämnade Blåhammaren vid halv 8-tiden var vi rejält sega i benen och fullproppad av mat. Efter några km kom vi igång igen och det gick faktiskt ganska bra på slutet igen. I skymningen mellan halv tio och tio kom vi äntligen ”hem” till Storulvån igen. Att vi sov gott den natten behöver knappast tilläggas. Inte heller hur benen kändes dagen efter...